Vänta, vänta, vänta.. jag hänger inte med alls nu. Jag tänker dela med mig av en historia för jag måste skriva av mig det.

Jag har en barndomsvän som jag har slutat umgås med då personen i fråga jämt får förhinder. Det brukar mest innebära sjuk eller upptagen för hon har så mycket att göra. Det är en sorglig historia, men det hela började när vi böjrade gymnasiet, på var sitt håll. Det är klart att det inte finns lika mycket tid att umgås som man gjorde tidigare, men när väl möjligheter finns så vill man ju ta vara på dom, eller det trodde i alla fall jag..

Men det är klart, när man börjar på en "fin" skola och får "fina" nya kompisar så duger man inte längre. Jag försökte men då jag inte var någon märkesbög när jag var yngre så fick man inte ens höra ett hej från hennes vänner, utan det man fick var blicken. Den där blicken som granskade en uppifrån och ner och man vet sedan vad som tänker. Helt enkelt, hade man inte svindyra kläder på sig med fina märken, då fick man inte vara deras vän. Problemet var bara att hennes vänner trodde att de var fina då de fick sitt studiebidrag, åkte till lager157 med mammas skruttiga, rostiga Mazda och köpte märkeskläderna på rean. Det innebär ungefär 75% billigare än i butikerna. Men det var ju trots allt ett märke och det var ju huvudsaken.

Jag insåg tids nog att hon inte hade den tiden för mig så jag struntade mer eller mindre i det och klarade mig fint på egen hand. Jag reste mig medans hon föll. Och då menar jag föll totalt.

Jag minns så väl när vi gick i grundskolan. Hon sa att hon helst inte ville börja gymnasiet då hon kände sig redo för att börja jobba direkt, då hon var en jobb-tjej. (Jag kommer ihåg det bokstavligen.) Men hon skulle ändå gå på gymnasiet för att sedan direkt efter studenten börja jobba och flytta till stan. Det lät så bra. Det var mycket snack men dock väldigt liten verkstad.
Det tog henne två år att få en timanställning.. Under dessa två år hann hon gå ner sig till underlandet. Så fancy på utsidan, men jag vet att hon var förstörd på insidan..men hon sa inget. Inte ens till mig. Man bestämde att man skulle ses, men när dagen väl var kommen så var hon sjuk. Och var hon inte sjuk, då hade hon massa att göra. Jag frågade mig ständigt samma fråga; Vad?

Jag däremot hade jobb när jag gick ut gymnasiet, jag flyttade och jag tjänar mina egna pengar.
Jag har försökt att få henne att hälsa på mig under två års tid, men samma sak hela tiden. Mycket att göra, eller sjuk.

Men som sagt, hon fick tillslut en timanställning. Efter en vecka så får hon frågan om hon ska jobba så många timmar hon kan för att få pengar och jobb, vilket de flesta som bor hemma och vill ta sig vidare i livet hade svarat ja på, men hon var i en klass för sig. Istället väljer hon svaret; Nej, inte alla timmar för jag vill inte bli utarbetad.
HALLÅ?! Jag behöver nog inte säga att hon inte blev så långvarig på det jobbet..

Men fint folk ska leva fint, och framför allt så ska det låta fint. Så hon bestämde sig för att flytta utomlands och jobba i minst ett år. Jag gav det två månader. Efter en månad var hon hemma.

Hon har nu kommunicerat ut att hon ska flytta till våran huvudstad och att hon hade fått jobb där. Kul tänkte jag och frågade då henne hur det låg till. Jag kände på mig att det var något som var märkligt. I alla fall. Jag fick veta att det var en deltidstjänst som hon hade fått och skulle bo hos en anhörig tills lägenhet var ordnat. Sen skulle jag självklart få komma upp och hälsa på när hon var i ordning. (Som sagt, jag har försökt få henne att hälsa på mig i två år, men icket)
Jag får idag veta att hon provjobbade och söker jobb där uppe. Jättebra. Men vad hände med jobbet hon hade fått? Nej, klart det inte var något jobb. Jag önskar att någon kunde skicka en liten blänkare till henne och förklara att det är inte bara att fly bort från problemen och tro att det ska lösa sig, utan man måste kämpa för det.


Jag vet inte varför jag orkar bry mig men någonstans inom mig så vill jag henne väl och jag bryr mig. En barndomsvän är trots allt en barndomsvän och hon var som en syster för mig. Hon var någon jag alltid trodde att jag skulle ha vid min sida, vad som än hände. Men lika barn leka bäst. Jag var inte tillräckligt fin i hennes drömvärld just då.


Jag är dock stolt över vad jag har åstadkommit såhär långt. Jag har sökt flera jobb, jag har varit på flera intervjuer. Dock hade jag flax att få ett jobb där jag jobbar idag och har varit där sen drygt två år tillbaka, vilket jag tackar för. Jag har flyttat hemifrån och byggt upp ett eget hem. Jag har lärt mig att tvätta, städa och handla mat. Ta hand om mig själv och sköta min egna ekonomi. Jag har bra och dåliga dagar, mött bra och dåliga människor. Jag har supit ner mig totalt och jag har gjort dumma saker och samtidigt varit med när mina vänner jag supit ner sig totalt men ställt upp och tagit hand om dom. Jag har medkänsla och försöker vara en så bra människa som jag kan. Jag har en helt fantastisk flickvän och en bra familj och förjävla bra vänner. Jag är givetvis inte perfekt, men ibland måste man få lyfta fram sina bra sidor för att bli påmind om att man faktiskt har gjort något bra för sig själv.


Nu har jag printat ner tillräckligt för att kunna släppa det för en stund.
Jag bryr mig inte för en sekund om hon skulle kika förbi här och läsa detta. Jag står för det och det är bara precis vad jag tycker. Det är synd att man kan låta, den som så många kallar, den bästa tiden i livet springa ifrån än men jag hoppas hon hittar dit hon vill och att hon får en bra framtid.