Det är okej att vara lite irriterad ibland, speciellt när det är för goda gärningar. Kanske inte när det går ut över andra och syns på mig, men jag försöker att behålla det innanför mig, men ibland sipprar det ut. Man skulle kunna dra en liknelse. Vi laddade hem ett spel till telefonen härom kvällen. Det går ut på att man ska klämma finnar och pormaskar genom att skrapa bort lite och pressa ut finnen.  Så om man touchar ytan lite och smyger sig runt om det lilla minihålet som blir till så rinner lite var ut. Ungefär så.

Men jag tror jag har bättrat mig efter lunchen åtminstonde, för då klarade jag det inte längre. Tur att jag gick till preem imorse för att förbereda mig på vad som skulle komma. Men jag försöker och jag har inte gett upp.


Ikväll ska jag träna och jag är inte sugen alls. Jag vet inte vad det är, men jag har tappat den lilla gnistan. Kan kanske bero på att jämt och ständigt är det förändringar och allt blir nytt, för varje vecka som går.
Även ifall man är hyfsat duktig och kan anpassa sig så behöver man ändå kunna få ha en trygghet och veta vart man har sin kollega och spela utan att behöva tänka så mycket. Istället får man byta träning efter träning, match efter match. Jag tror att även ifall jag vissa matcher presterar det jag vet att jag kan och känner mig nöjd, så är jag bergsäker på att jag hade känt så efter många fler matcher om jag hade fått ha fasta medspelare och inte behöva bara rädd inför varje sutiatuion pga att jag inte känner någon tillit till den andra.
Jag vet att det kommer lite sent men jag ska framföra det. Men bättre sent än aldrig heter det ju.


Vi har i alla fall match på söndag och jag har ställt in mitt sikte och jag ska göra vad som krävs och jag vet att resten av laget känner så med. Warberg kan gott få åka hem med hakan nere i backen. ...