Måndagen den 11e juli 2011. Jag har inte längtat till denna dagen alls. Min semester är slut och jag är åter på jobbet. Fyra veckor har redan gått och fort gick det också.

Om vi börjar med Egypten så var det hur bra som helst. Varmt, men skönt. Vi har badat och vi har tagit vårat dykcertifikat. Så nu är vi certifierade dykare, inte helt fel. Vi fick möta muränor på tre meter, färg-glada koraller, fiskar i stor stim och fiskar som kom och hälsade på oss när vi satt där nere på botten. Det var helt underbart och jag hade gärna suttit på den båten nu. Då skulle vi precis ha ätit lunch och fick sova lite middag innan det skulle vara dags för nästa dyk. Vi har fått mersmak och vi ska boka ny resa så vi åker i september igen, och då står ytterligare en kurs på tur, nämligen en avancerad och 30 meter neråt i det djupa blå.

Vi har nu varit hemma i en vecka och det är alltid lika skönt att komma hem.
Senaste veckan har varit mycket fram och tillbaka. Idas familj har äntligen bestänt sig för att flytta ner. Så i onsdags kom de ner och skulle kolla på lite hus runt omkring stan och förhoppningsvis hitta någonting som dom fastnade för innan dom åker hem. Pappersbunten var tjock med massa hus som var intressanta. I torsdags var det dags för att kolla på första huset och ja, där satt den. I fredags var papperna påskrivna och huset deras. Jag förstår Idas lycka av att få ha dom nära och det strålar om henne. Vilken familj hon har!






Den tunga delen har försäsongen är över, nu kommer det roliga igen. Men först några veckors ledighet, fast med egenträning. Ska även ta mig i kragen och åka hem i veckan. Det tar emot och det är därför jag skjuter på det. Jag fruktar dagen som kommer då vi alla ska gråta ikapp. Men tills det är dags att prata om det, så låtsas jag som ingenting har hänt och allting är bra. Det blir lättare då.



Jag ångrar att jag inte har varit hos dig innan allt blev som det blev. Jag ångrar det varenda dag. Men jag erkänner det, jag är för svag för att inse vad det är som händer, innan det är för sent. Jag klarar inte av det helt enkelt, utan intalar mig själv att om jag väntar lite längre, så blir det kanske bättre. Men inte den här gången heller. Istället gick det rakt utför, alldeles för fort, och nu sitter jag här. Vi är en man kort och vi har sorg. Men det är livets gång, tydligen.. Men jag vet att du har det bra nu och att ni har hittat varandra. 
Dock kvartstår; man vet inte vad man har, tills man förlorar det.