Onsdag. Arbetarna på andra sidan gatan fortsätter att slå ner långa stål-pelare i marken. Skärmarna skakar, stolen skakar och glaset skakar. Precis som vanligt.

Inatt trodde jag dock att jag skulle få hjärtstillestånd. Det är inte bra för hjärtat att vakna mitt inatten utav att man hör att någonting trillar ner i lägenheten. Men jag tänkte att jag kanske bara hade inbillat mig, eller drömt att något trillade ner. Så jag la mig ner igen och försökte sova. Efter fem minuter trillar verkligen någonting ner och det låter som om det är glas som fallit eller att någon kastat något genom rutan, och jag var ytterst nära att bajsa på mig, börja gråta och få hjärtsnörp.
Ida, som har börjat sova med öronproppar, fick ett trevligt uppväckande av mig då jag försökte slita henne över mig och samtidigt skriker att det är någon i lägenheten eller att något trillat ner. Som tur är, är hon modigare än mig och vågar sig först ut i köket. Tro min förvåning när allting är som det ska i köket och jag fattar ingenting. Däremot har fästet i duschen trillat ner och allting som stod på. Tänk om jag sovit själv. Gud, jag hade avlidit!

Igår spelade vi även sista korpenmatchen innan uppehållet och vi förlorade. Jag gillar inte att förlora, men det är bara att gilla läget. Man kan inte alltid vinna.

Idag har vi träning och jag längtar efter att få göra bort min träningsvärk efter måndagens pass. Ja, precis som jag trodde så skulle träningsvärken visa sin bästa sida. Jag kan knappt knyta mina skor.



Magkänslan är fin. Hon är underbar. Mer än så behövs inte. Hon har allt det där jag någonsin önskat mig och jag ska ge precis all min kärlek till henne som jag kan ge.