Fem minuter kvar till lunch och jag har intalat mig själv att nu vänder dagen.
Hittils har den varit piss, förutom lite små ljusglimtar här och där när hon tittar förbi. Efter lunch kan den bara bli bättre...eller?

Jag längtar tills vi får gå hem. Eller nej, jag längtar tills klockan är 19,30 och vi ligger i soffan och kollar på "Halv åtta hos mig" och myser. Just nu är det tanken på den stunden som gör att jag överlever den här dagen. Och för att jag är superkär.