Kroppen känns oerhört tung och den vill inte alls vad jag vill. Jag försöker jobba men koncentrationen finns inte där, den finns på någonting helt annat. Det känns lite som om det inte är någonting att vara så ledsen för, då dom säger att allt förhoppningsvis kommer bli bra, men någonstans långt därinom mig så finns ändå en oro.
Jag vet hur jag fungerar vid sånna här tillfällen, tyvärr. Jag har varit med om det en gång tidigare.
Då skulle också allting bli bra och allt såg så lovande ut...men icke. Jag har aldrig kännt mig så känslokall som jag gjorde då under det året och jag brydde mig inte alls. Tills dagen då allt var slut. Som man så fint säger, man vet inte vad man har förens man förlorar det.
Jag hoppades på att jag hade lärt mig någonting från då, men omedvetet faller jag in i samma bubbla och försöker att låtsas om att allting är lugnt. Men oron finns ändå kvar och jag har svårt att tro på vad som sägs. Jag har varit där förut, jag vill inte dit igen.
Ikväll ska jag dit ner och jag ska ta vara på stunden, för en gångs skull.


Jag är glad att jag har henne vid min sida. Även ifall jag är en lipsill så vet jag att det är okej att gråta ut i hennes famn. Hon ger mig den kärleken och tryggheten jag aldrig kommer göra mig av med. Aldrig någonsin. Jag älskar dig.