Vi fick spendera eftermiddagen lite i solen igår i alla fall.
Det är skönt att få kunna gå hem några timmar tidigare med full betalning. Inget mig emot.
Efter en sväng till stan så landade vi hemma på Storkgatan, där jag mer och mer känner att jag har flyttat in, och vi kollade på "Till det som är vackert". Jag väljer att inte kommentera den filmen alls så har jag inte sagt något.

När el amor hade fått skjuts till träningen (ja, allt för henne) så kände jag mig som en soffpotatis och slapp som tusan. Men istället för att sätta mig i soffan som mitt huvud ville så ville kroppen någonting helt annat. Jag tog därför, lite sådär spontant, en löprunda på 45min, vilket var den första ute för i år och jag var ganska så stolt över mig själv när det var gjort. Det är vid dom tillfällerna jag ägnar lite extra tid åt mig själv och byter några ord med min spegelbild.

Imorse fick jag strosa runt alldeles själv mellan köket och toan för att inte väcka min skatt.
Det är då, när det är tyst och mörkt och endast kaffebryggaren hörs och man känner kaffedoften, som jag undrar vad jag har gjort för att förtjäna detta jag har nu. Att få vara hennes och att hon är min. Det är helt..ja, jag vet inte. Det finns inte ord för det. Hon är verkligen den jag vill bygga upp min framtid med och spendera mitt liv med. Jag tvekar inte en sekund på att vi kommer få det hur bra som helst. Jag vet vad jag vill och jag tänker aldrig släppa henne. Hon gör mig till den lyckligaste Malin jag någonsin sett och jag kan inte sätta ord på mina känslor för henne. Dom är bara helt fantastiskt starka och underbara. Hon är mitt allt.