Helgen är över och den kunde inte avslutats bättre än att Ida vann sin match. Och jäklar vad hon vann den. Kan inte säga mer än att jag är väldigt stolt!
Jag och mamma befann oss på plats och efter en sex stycken diplom-matcher och små, söta, 10-åriga pojkar som boxats med ett konstant leende på läpparna matchen igenom så började jag och mamma få koll på de flesta reglerna. Hon satt till och med och kommenterade vad dom gjorde för fel där ett tag, men då fick jag säga till henne att tänka tyst istället för högt.
Jag kan ju inte påstå att jag kan så mycket om boxning, men efter att Idas match var slut så kollade jag på mamma och hon hade samma känsla som mig, att Ida faktiskt hade vunnit, och några sekunder senare så fick vi det bekräftat. 3-0 och ett litet glädjeskutt av Ida. Det är då man blir alldeles varm i hjärtat och stolt som få.

Kvällen spenderades i soffan och med godis som vi var värda. Eller ja, Ida var värd det. Men jag sympatiåt, det får man. Och jag pysslade om hennes fötter som bara jag kan. Det är kärlek det.

Ikväll ska jag få träna innebandy och se vad framtiden har att säga, först och främst hur mycket jag ska få träffa mitt lag under de närmsta veckorna.
Fint lag det där, men med vissa undantag. I lördags hade vi även avslutningsfest och jag kammade hem priset som årets nyförvärv efter att varje spelare hade fått rösta. Det kändes fantastiskt bra det. Så nu pryder det priset vårat hem. Ja, jag har flyttat in där nu, utan att hon vet om det.