Vi hade en pissmatch i helgen och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta då allting kommer att avgöras i sista omgången. Jag är glad att vi faktiskt har det i egna händer, samtidigt bitter för att det sätter sån sjuk press på oss, både medvetet och omedvetet.

Jag kunde aldrig någonsin tänka mig hur bra det skulle kunna bli i Älvstranden. Jag skrev på en kontrakt utan att ens veta om jag någonsin skulle kunna spela igen. Det är tungt att få bakslag på bakslag och när ens sjukgymnast uttrycker sig ordagrant att "Det är många som aldrig kommer tillbaka fullt ut igen" så kändes det ännu mera hopplöst. Men jag är glad att mina nuvarande tränare valde att satsa på det ändå. Istället för åtta veckor, som läkaren sa att det skulle ta, sen skulle allt vara OK, så tog det ett och ett halvt år. Jag blev två operationer rikare och ekonomiskt en aning fattigare efter all rehab, men idag så kan jag konstatera att det var lätt värt det. Så roligt som det är nu var längesedan. Trots att vi förlorar pissmatcher så är det fruktansvärt kul. Och mycket pga det lag jag hamnat i. Jag kunde lika gärna ha valt att gå till IBF Göteborg, men alltså..nej, jag är nöjd med valet jag gjorde och ångrar det inte för en sekund. Jag är stolt att få vara en del av det laget.

Nej, nu ska jag snart försöka pälsa på mig lite mer kläder, trots att solen skiner och himlen är blå, och ta och inhandla lite mat. Sen ska min älskade få en utav de mysigaste kvällarna på länge. Det är hon värd.