Dagens träning sög skiten ur oss allihop tror jag, men jag gillar intervaller så det är helt klart värt det. Det känns faktiskt skönt att vara igång med försäsongen igen, vilket jag inte trodde för några veckor sedan. Men jag är glad att jag valde att fortsätta och köra på, utan att uttala något, för i slutändan vet jag att det kommer bli hur bra som helst. Det är ett fint lag jag spelar i, fruktansvärt fint!

I morgon är det såklart tisdag och då, då kommer Ida hem. En dag tidigare än planerat förvisso, men jag hoppas att hon gör det för att hon känner att hon vill åka hem. Jag kommer i alla fall stå och ta emot henne på Landvetter med mina öppna armar. Jag saknar henne och jag längtar efter att få ha henne nära igen. Jag är nog aldrig så lugn, trygg och rofylld som när hon är i min närhet. Hon är kärlek.