Det började med att vi i tisdags gick upp kl 04.00 och halv sju satt vi på planet mot Arlanda. Därefter hann vi ta några andetag på flygplatsen innan det var dags för nästa plan och halv tio var vi framme, där uppe i norr. Lite som jag hade tänkt - skog. Det var egentligen bara snön som fattades. Bilen tog oss genom staden och fram till huset. Efter en lång och mysig dag med Idas fina och underbara familj så var sängen lockande ganska tidigt och det tog inte många sekunder innan vi slocknade.

Dagarna har därefter rullat på, alldeles för fort. Jag har fått sett staden Skellefteå och vi har mestadels bara myst och bara varit. Jag har fått ha geografi- och historialektioner och tro mig, jag har lärt mig lite grann. Som till exempel hur man uttalar Bonnstan, för det sa jag tydligen fel första gången. Sen har vi även gjort lite nytta så som att hjälpa till inför flytten som sker nästa helg. Då går flyttlasset ner till Göteborg.

Men allt gott har ett slut vilket innebär att vi igår skulle åka hemåt igen. Vi tog första delen som bestod av husbilen som skulle köras ner till Göteborg. 123 mil på två dagar skulle bli hur smidigt som helst. GPSen beräknade restiden till nästan 15 timmar. När klockan började närma sig 18 så funderade vi på om vi skulle köra på eller stanna, som planen var, och hitta närmsta camping och sova. Vi gjorde enligt planen vilket vi kände var skönt nät mörkret började falla. Incheckade och klara på en camping i Hudiksvall och receptionisten informerade oss att det endast var vi och en i tält på campingen PLUS ett gäng utlänningar (det var hon som sa det) som bodde i några stugor på campingen som var i Sverige för att jobba.

Mysigt tänkte vi. Det började bli ganska svart och vi bestämde oss för att sova ganska tidigt efter sex timmar i bilen. Jadå, tror ni att vi somnade. Svaret är nej. Vi var livrädda. Vi var på en camping, mitt ute i mörkret, och batteriet på bådas telefoner var väldigt dåligt. Jag vill inte ens skriva och fundera igen på vad vi tänkte när vi låg där, men vi bad bara att natten skulle gå snabbt och att vi skulle vakna välbehållna när klockan ringde. Natten blev superlång och vi vaknade gång på gång och hörde minsta lilla ljud. Jag vill inte göra om den natten, aldrig. Tillslut var klockan sex och vi var supertrötta, men ville bara iväg, så vi begav oss. 82 mil kvar och dom kändes vill jag lova. Halv fem landade vi hemma på Storkgatan igen. Trötta, men glada över att vi tog oss hem välbehållna.

Vi har dock skrattat en hel del idag under färden. Skulle tro att det berott på våran låga energinivå, men då blir det mesta roligt. Nu är vi sjukt trötta, men fortfarande vakna. Eller ja, Ida verkar ha slocknat.

Imorgon är en speciell dag och jag ska spendera den med att åka buss till Malmö då vi har seriepremiär och det ska bli sjukt kul. Äntligen! Vinst är det enda som finns och som vi ska vinna.

Men nu ska jag försöka avrunda och hoppa i säng och sova gott och tryggt i en riktig säng och slippa oroa mig för vad som kan tänkas knacka på rutan. Jag är väldigt nöjd med våran lilla tripp till norrland och över att jag fick följa med och ta del utav hennes norrland. Hennes familj är fantastisk och jag är bara glad och lycklig. Det är precis så här det ska vara. Kärlek och mera kärlek.