Och så kom vi till det här med tjocka människor igen. Ja, hör nu.
Imorse så klev jag så fint på vagnen och fick till och med sitta ned på ett eget säte, det var inte illa. Visserligen bara en hållplats, men ändå.
Jag åker tre hållplatser på morgonen och hållplatsen innan jag ska gå av så brukar vagnen vara ganska så full. Idag var den inte lika full som vanligt. Vagnen stannar till vid svingeln och jag går mot dörren och jag får mer eller mindre en större chock! Utanför vagnen vid dörren så möter min blick en flock med feta kossor. Dörren öppnas och jag står helt still, ungefär likt en staty. Och vet ni varför? Jo, för att dörren är blockerad. Av fetton!
Den fetaste av dom alla står mitt framför mig och hon är sådär tjock så när hon försöker sina armar hänga längs sidorna så spretar de rakt ut ifrån kroppen, likt ett tält. Damen flyttar sig inte och tro fan det. Hon kunde säkert inte heller. En nanosekund efter att jag hamnade i chocktillstånd så väller kossorna in i vagenen och jag kommer inte ut. För när det äntligen finns lite plats för deras feta arslen så är det ända dom tänker på sig själva och att dom ska hinna först och få den där platsen som är ledig...sen tänker dom säkert på mat samtidigt också.

Jag kom ut tillslut men för en skund trodde jag att jag skulle kvävas mellan deras feta bilringsmagar och få syrebrist för att man råkade hamna under en armhåla. Me jag klarade mig utan några fysiska skador och förhoppningsvis utan psykiska också.


Annars går det piss att jobba om jag ska vara ärlig. Det går fruktansvärt långsamt. Jag hade till och med lyckats glömma vad jag hade med mig för matlåda idag och vart jag ställde den och då jag inte ens visste vad jag hade med mig för mat så tog det en evighet att leta igenom kylarna och gissa på vad som kunde vara mitt. Jag hittade i alla fall en låda tillslut som såg ut att innehålla god mat, så jag tog den och gick.
Nu har jag köpt redbull och snus och jag känner mig nästan som min kära flickvän. Jag förstår vad hon menar när hon säger att hon behöver ha redbull och snus. Låt mig för guds skull inte bli beroende av det här bara.

Turbo kommer hem sen och jag ska ut och rasta honom. Sen har jag blivit lovad en trerätters som jag ska ladda upp med inför imorgon, för då jäklar!

Ida är den finaste flickvännen man kan ha och jag kan inte bli lyckligare än såhär när jag vet att hon bara är min.

Ibland har vi inte mycket att göra på jobbet. Då får man skratta istället!













Snart ska jag åka hem till min älskling som är sjuk och jag ska bara pyssla om henne hela kvällen för det är hon värd för hon är det bästa jag vet och lite till. Och jag ska se till att inte bli sjuk, det lovar jag.

Herre min jesus vad jag jag precis har insett att man har miljontals småmuskler i ryggen och axlarna. Det känns till och med när jag nu sitter och skriver.
Vi körde Body Combat på träningen igår med vår kära lagkapten som är utbildad instruktör och tusan så duktig. De andra hade kört några gånger tidigare men jag var helt färsk. När första låten drar igång och de första rörelserna så är det enda som snurrar i min hjärna "Malin, vad i helvete gör du här?!". Jag kände mig lite som en kalv på grönbete och det kändes som om jag var så fruktansvärt töntig som stod där ock låtsades boxas med en onsynlig figur framför mig som endast bestod utav luft. Och när Mathilda säger att vi verkligen ska ta i så brister det för mig och jag bara gapskratta. Alla andra var jätteseriösa och såg ut att dunka skiten ur sina låtsasfigurer, medans jag kände mig som världens största mes.
Efter några djupa andetag så försökte jag och tillslut började även jag leva mig in i det hela. Och när jag stod där och kollade i spegeln och dunkade skiten ur min moståndare och siktade på dens haka, jo vad händer, självklart träffar jag min egna haka. Men det var lika bra att inte låtsas om det och köra på.
Men nu idag så sammanfattar jag det träningspassat som fruktansvärt kul och jag hade gärna velat se en riktigt person som hade fått ta emot mina slag. Dock hade jag inte velat ta emot dens slag, det var därför jag inte började boxas.
Sen räcker det kanske också med en boxare i familjen. Jag gillar inte att blöda näsblod och få fläskläpp, jag tar hellre hand om och pysslar om henne!


Sen gjorde jag förövrigt världens vurpa igår påväg till träningen.
Jag ska nu fortsättningsvis koncentrera mig när jag är ute och går och inte fladdra iväg i tankarna, för då händer det. Men jag tänker inte för den händelsens skull sluta och skratta åt andra som vurpar, för det är fortfarande väldigt kul. Och jag bjöd förhoppningsvis paret inget-sexliv-kvar (som jag mötte precis när jag halka) på ett gott skratt och jag kanske fick dom att skratta ihop igen och lappa ihop deras förhållande, vem vet?! Eller så skulle dom hem och ligga..


Just nu önskar jag att jag fick gå hem, lägga mig i soffan och bara kramas. Men istället ska jag iväg och träna mina obefintliga muskler och göra nytta, sen får vi se hur mysig kväll och natten blir. En sak är i alla fall säker att inget är mysigare än att ha henne alldels precis tätt intill..

Det är okej att vara lite irriterad ibland, speciellt när det är för goda gärningar. Kanske inte när det går ut över andra och syns på mig, men jag försöker att behålla det innanför mig, men ibland sipprar det ut. Man skulle kunna dra en liknelse. Vi laddade hem ett spel till telefonen härom kvällen. Det går ut på att man ska klämma finnar och pormaskar genom att skrapa bort lite och pressa ut finnen.  Så om man touchar ytan lite och smyger sig runt om det lilla minihålet som blir till så rinner lite var ut. Ungefär så.

Men jag tror jag har bättrat mig efter lunchen åtminstonde, för då klarade jag det inte längre. Tur att jag gick till preem imorse för att förbereda mig på vad som skulle komma. Men jag försöker och jag har inte gett upp.


Ikväll ska jag träna och jag är inte sugen alls. Jag vet inte vad det är, men jag har tappat den lilla gnistan. Kan kanske bero på att jämt och ständigt är det förändringar och allt blir nytt, för varje vecka som går.
Även ifall man är hyfsat duktig och kan anpassa sig så behöver man ändå kunna få ha en trygghet och veta vart man har sin kollega och spela utan att behöva tänka så mycket. Istället får man byta träning efter träning, match efter match. Jag tror att även ifall jag vissa matcher presterar det jag vet att jag kan och känner mig nöjd, så är jag bergsäker på att jag hade känt så efter många fler matcher om jag hade fått ha fasta medspelare och inte behöva bara rädd inför varje sutiatuion pga att jag inte känner någon tillit till den andra.
Jag vet att det kommer lite sent men jag ska framföra det. Men bättre sent än aldrig heter det ju.


Vi har i alla fall match på söndag och jag har ställt in mitt sikte och jag ska göra vad som krävs och jag vet att resten av laget känner så med. Warberg kan gott få åka hem med hakan nere i backen. ...

På någon knepigt vänster så har de senaste mornarna varit jäkligt tuffa och sega och jag har varit allt annat än pigg. Jag är en dålig flickvän som inte orkar gå upp utan istället ligger kvar och somnar om på några sekunder och vaknar upp till en framdukad frukost. Det är skärpning på fröken Pettersson från och med nu!

Nu är det bara en timma kvar att jobba då jag fick för mig att jobba sent idag istället. Men det funkar, speciellt när timmarna bara flyger iväg och man får uträttat det man ska och jag har även idag valt att jobba lite snack och mycket verkstad än mycket snack och liten verkstad. Jag önskar bara att jag gjorde såhär oftare för gud så mycket skönare allt känns när man får dela med sig utav en irritation som har legat och pyrt och istället får bolla det och få tips och råd. Jag hoppas att det kommer att lösa sig på ett bra sätt, annars kommer det bli problem.

Jag har även insett att det skadar inte att sitta själv och jobba, för då går det undan och det så fruktansvärt mycket bättre när man bara kan sitta själv och fokusera. Jag borde helt klart stänga in mig i en bubbla dagtid.
Men istället får man sitta och lyssna på annat. Fast det är alltid kul med nya samtalsämnen som omväxling..

Det känns som om man inte gör något annat än att jobba just nu. Men snart är det helg och då ska jag vara så ledig som det bara går.

För att sammanfatta nyår så var det väldigt trevligt, mysigt och inte alls för uppstyrt. Det är så jag gillar det bäst. Vi landade hemma hos Hanna vid åtta och lagade mat, drack gott och spelade spel. Framåt tolv dök killkompisar från förr och med vissa var det ett kärt återseende.
Tolvslaget var inget extra, förutom att jag blev lovad att jag skulle dock inte behöva vara hemma i kalla sverige nästa nyår inte. Jag hoppas hon håller sitt löfte. Det hade inte varit mer än hur skönt som helst att få tillbringa den någon annanstans med den bästa jag vet. Vi får se, vi får se...


I söndags var det dags för min födelsedagspresent för Linda. Vi var ute och åt på thairestaurang och enligt Linda så var det den bästa thaimaten hon ätit i Sverige. Jag måste nog erkänna att jag lyckades ganska bra då.
Hon är en såndär bästa vän som man alltid vet vart man har, trots att man inte hinner umgås allt för ofta tyvärr. Men jag är fruktansvärt glad att jag har henne!




Snart ska jag bege mig hemåt, förhoppningsvis slänga i en tvätt och sedan bege mig till stan för min kärleks skull och för mitt eget bästa. Då kanske jag slipper vara så bitter på morgonen när jag inser att jag förbränner mer än vad jag stoppar i mig och mina byxor får för sig att inte sitta som jag vill.
Jag vet att det bara är mitt egna fel men på något sätt så lyckas jag få det att gå ut över henne. Fråga mig inte hur. Jag vet bara att det är jätte, jättefel och det är absolut inte med min mening. Men jag jobbar på det.
Så jag får se om jag blir mysigare imorgonbitti, vilket är min plan. Framförallt så ser jag fram emot kvällen, när jag man bara får lägga sig ner och ha den man älskar alldeles precis intill. Det är den finaste stunden jag vet!