Det är alltid lika svårt att veta hur man ska påbörja ett inlägg, så idag gör vi såhär.

Idag har jag och Zarah haft tävling för att få lite krut i oss. Vi var jättepeppade när vi skapade tävling och ett samtal senare var vi lika opepp igen. Resultatet blev inte heller så bra. Däremot har vi övat på att konversera både ansikte mot ansikte och samtidigt via över msn. Kort och gott, Zarah ställer ej fråga och jag svarar på msn. Hon svarar då tillbaka på msn och jag kollar tittar upp och svarar henne. Ska även tilläggas att vi sitter en och en halv meter ifrån varandra. Men vi använder msn ändå, för ibland måste man.

Idag är det även den 25e februari och det är min och Idas dag.
Jag bestämde mig redan igårkväll att jag skulle faktiskt visa henne att jag kan gå upp tidigt jag med och jag är inte alltid supertrött. Så imorse när alarmet ringde 05,45, och efter att Ida hade dragit in så mycket luft hon behövde för att säga "Men älskling, stäng av då!" (telefonen låg på golvet på hennes sida så jag var tvungen att smidigt strecka mig över henne utan att försöka förstöra henne skönhetssömn, därför det tog tid) så klev jag upp ur sängen, pigg som en lärka och gjorde frukost. Sen var det dags för mig att få upp henne också. Jag vet att jag har sagt det och jag säger det igen - hon är så fruktansvärt vacker när hon är alldeles nyvaken.
Dagen är snart färdigjobbad och sen ska vi ta oss till Ikea och kolla runt och mysa. Man blir liksom lite pirrig i kroppen av att veta att man ska åka dit, för jag hoppas att nästa gång vi åker dit så är det för att köpa saker till våran bostad tillsammans. Kan inte säga annat än att jag längtar! Men dock måste vi hitta en lägenhet först. Ingen som har någon över?



I helgen möter vi Jönköping och jag skiter nu i att är jag tidigare nämt att vi ska spela så har vi förlorat, och senast jag inte nämde det så vann vi. Det kan ju inte vara mitt och mina ord i bloggens fel att vi förlorar. Nej, det låter alldeles för osant.
Vi får se hur matchen slutar i vilket fall som helst. Träningarna den här veckan har varit hur roliga som helst, kanske kan bero på att jag har fått spela forward och stänkt in mål förvisso. Tänk er en Petzone som forre. Det kan ju inte gå fel. På söndag får vi se....... då plockar jag fram mina tvångstankar, ritualer och mitt hemliga vapen.

Idag har jag delat in mina kunder via jobbet i tre grupper. Det får man göra när man har tråkigt.
I grupp ett tillhör de kunder man får prata med som man verkligen klickar med och man har ett ständigt äkta leende på läpparna igenom hela samtalet och efter samtalet är man verkligen glad.
I grupp två finns de kunder som kan göra en så förbannad så man verkligen skakar när man avslutat samtalet, men leendet är där ändå men jävligt påklistrat.
Den tredje gruppen är alla övriga som inte gör något speciellt intryck som är värt att minnas.

Jag vet inte riktigt vart jag ska placera min senaste kund. Första intrycket av honom igår var en dryg jävel. Istället för att säga hej mitt namn är får jag ett "jag är förbannad och jag skulle ha varit på möte för några minuter sedan. jag har därför inte tid att prata med dig så du ska ringa upp mig imorgon. jag har möjlighet att prata mellan 09,00-09,30 då jag har möte hela dagarna."
Jag kände att här hade jag inget val och placerade honom i grupp två, så jag löd hans order och ringde upp han imorse. Med rätt för att få världens utskällningen, vilket jag i och för sig gillar, så var mannen som förbytt och vi hade en lugn diskission. I den stunden går kunden över i grupp tre när vi har kommit överens och han vart supernöjd, tills han får reda på att han sitter i byggnaden mitt emot och vi kan i princip tala med varandra utan någon dum telefon. Han ifrågasatt då varför vi inte hade tagit detta samtalet över en lunch istället. Vad svarar man i en sådant läge, "Jo men visst, en annan gång kanske". Han blir då seriös och säger "Nej men på riktigt, jag hör av mig till dig."
Kunden har nu placerat sig i grupp ett. Kanske inte för att jag kände att jag klickade med honom, eller jo, samtalsmässigt, men inte riktigt mer än så, men man kan ju inte mer än att skratta efter ett sådant samtal. Jag hoppas bara för guds skull att jag inte får ett mail vid lunch-tid från receptionen gällande att en man söker mig. Fast det hade ju i och för sig varit jäkligt kul.
Om han är snygg kan han ju få äta lunch med mig och Ida och en vacker dag kan han ju få donera i så fall. För att för mig finns bara en och hon är det bästa jag vet.

ju fler dagar jag sitter i den här stolen, ju mer inser jag att jag faktiskt vill börja plugga. jag sitter och försöker hitta intressanta utbildningar, men mina sökningar ger inga resultat. ibland gillar jag inte google. försök att google "kyutbildningar inredning" och hitta utbildningen. omöjligt. det finns på google, men inte på ky. jag ger upp.

det är tisdageftermiddag och jag är träningsledig. därför ska jag vara romantisk istället.

Jag måste bara få ur mig lite ilska innan jag lämnar jobbet för dagen.
Jag FÖRSTÅR inte hur man som kille tänker när man ska kissa. Visst, för all del, stå gärna upp. Men bara om ni vet hur man gör!
Nu ska jag inte dra alla över en kant, och jag ska inte vara rasistisk, men det kanske bara är svenska män som vet hur man gör, för nyss skulle jag gå in på toa och en turre har precis gått ut från toan. Det STINKER och det är kiss över hela jävla ringa och hela jävla golvet. OCH HAN HADE INTE ENS SPOLAT!! Det är så äckligt så jag tror att jag avlider. Jag bytte givetsvis toalett men det kliar på hela min underkropp och jag känner mig nerkissad.

Jag ville bara be er att lära er att kissa som normala människor!


Nu slutar jag och nu är jag inte arg längre. Skönt.

Ibland kan jag inte låta bli att le.
Det slår aldrig fel heller. Linda om någon vet hur det funkar. Varje gång jag är påväg någonstans, till eller från match, på resa, eller om mamma och pappa ska någonstans eller inte är hemma, så kommer alltid samma fråga; "Och hur är vädret?" Det slår aldrig, aldrig fel.

Jag fick nyss ett sms från mamma och pappa som är iväg på en lite snabbvisit till Åland:
"Puss och kram på alla hjärtans dag! Vi har precis ätit lunch o fortsätter nu mot Stockholm. Båten avgår 18:00. Soligt o kallt"

Bra, då vet jag!

Egentligen gillar jag inte tisdagar, men idag gör jag det. För gissa vem som är ledig imorgon. Exakt! Jag ska ligga i sängen hela dagen och endast gå upp när toaletten kallar eller magen kurrar. Eller så ska jag tvätta, städa, träna äta massa mat och dricka massa vatten och sen spela match. Jag tror det kommer bli en mycket fin onsdag.
Jag ska däremot inte uttala mig om hur vida matchen kommer gå för de andra gångerna jag har skrivit vem som står som segrare efter slutsignalen så har jag haft fel. Så jag tänker inte skriva det. Punkt.


Jag gillar mitt jobb när jag vet att om en och en halv timma så är det hela 39 timmar kvar tills jag ska stiga innanför väggarna igen, inte som annars då det är 15 timmar man är ute i friheten.
Jag är trött på tjat, fjäsk och mail. Jag är trött på alla dessa småmöten som i slutändan inte kommer ge mig mer än sparken då min tvååriga anställning snart är slut. Men det är då jag ska börja plugga. Ja men visst, plugga. Fråga mig bara inte vad, för jag har inte en susning. Jag vet bara att jag ska plugga.


Nej nu är det bara en timma och en kvart kvar. Sen ska jag ta min kärlek i handen och vi ska åka spårvagn och se sådär kära ut som alla fjortistjejer på gymmet som går och håller handen med deras feta pojkvänner, fastän vi är snyggare. Och det är jag som har bestämt att vi ska se så kära ut och hon får bara gilla läget.

Ikväll ska jag även se till att det blir en Malin-kväll. Trots detta så ser jag redan nu framför mig hur jag sitter och masserar hennes fötter för att hon gillar det och jag har en sjukdom som innebär att jag måste ta på det jag tycker om. Tur att jag fick ett par handbojor av Jonna Salo. Kanske ska börja använda dom..

Det är helt okej att bli väckt 04:47 av orden "får jag ligga i din famn?". Att sedan få somna om och vakna en timma senare och inte får ligga kvar bredvid är lite segt, men att sedan få smyga in i sovrummet igen och väcka den finaste som finns är obeskrivligt. Det går inte att förklara känslan inom mig när hon vaknar till liv och hon kollar på mig med sina nyvakna ögon som knappt öppnas som bara hon kan. Det är kärlek och hon är min kärlek dessutom.

Vänta, vänta, vänta.. jag hänger inte med alls nu. Jag tänker dela med mig av en historia för jag måste skriva av mig det.

Jag har en barndomsvän som jag har slutat umgås med då personen i fråga jämt får förhinder. Det brukar mest innebära sjuk eller upptagen för hon har så mycket att göra. Det är en sorglig historia, men det hela började när vi böjrade gymnasiet, på var sitt håll. Det är klart att det inte finns lika mycket tid att umgås som man gjorde tidigare, men när väl möjligheter finns så vill man ju ta vara på dom, eller det trodde i alla fall jag..

Men det är klart, när man börjar på en "fin" skola och får "fina" nya kompisar så duger man inte längre. Jag försökte men då jag inte var någon märkesbög när jag var yngre så fick man inte ens höra ett hej från hennes vänner, utan det man fick var blicken. Den där blicken som granskade en uppifrån och ner och man vet sedan vad som tänker. Helt enkelt, hade man inte svindyra kläder på sig med fina märken, då fick man inte vara deras vän. Problemet var bara att hennes vänner trodde att de var fina då de fick sitt studiebidrag, åkte till lager157 med mammas skruttiga, rostiga Mazda och köpte märkeskläderna på rean. Det innebär ungefär 75% billigare än i butikerna. Men det var ju trots allt ett märke och det var ju huvudsaken.

Jag insåg tids nog att hon inte hade den tiden för mig så jag struntade mer eller mindre i det och klarade mig fint på egen hand. Jag reste mig medans hon föll. Och då menar jag föll totalt.

Jag minns så väl när vi gick i grundskolan. Hon sa att hon helst inte ville börja gymnasiet då hon kände sig redo för att börja jobba direkt, då hon var en jobb-tjej. (Jag kommer ihåg det bokstavligen.) Men hon skulle ändå gå på gymnasiet för att sedan direkt efter studenten börja jobba och flytta till stan. Det lät så bra. Det var mycket snack men dock väldigt liten verkstad.
Det tog henne två år att få en timanställning.. Under dessa två år hann hon gå ner sig till underlandet. Så fancy på utsidan, men jag vet att hon var förstörd på insidan..men hon sa inget. Inte ens till mig. Man bestämde att man skulle ses, men när dagen väl var kommen så var hon sjuk. Och var hon inte sjuk, då hade hon massa att göra. Jag frågade mig ständigt samma fråga; Vad?

Jag däremot hade jobb när jag gick ut gymnasiet, jag flyttade och jag tjänar mina egna pengar.
Jag har försökt att få henne att hälsa på mig under två års tid, men samma sak hela tiden. Mycket att göra, eller sjuk.

Men som sagt, hon fick tillslut en timanställning. Efter en vecka så får hon frågan om hon ska jobba så många timmar hon kan för att få pengar och jobb, vilket de flesta som bor hemma och vill ta sig vidare i livet hade svarat ja på, men hon var i en klass för sig. Istället väljer hon svaret; Nej, inte alla timmar för jag vill inte bli utarbetad.
HALLÅ?! Jag behöver nog inte säga att hon inte blev så långvarig på det jobbet..

Men fint folk ska leva fint, och framför allt så ska det låta fint. Så hon bestämde sig för att flytta utomlands och jobba i minst ett år. Jag gav det två månader. Efter en månad var hon hemma.

Hon har nu kommunicerat ut att hon ska flytta till våran huvudstad och att hon hade fått jobb där. Kul tänkte jag och frågade då henne hur det låg till. Jag kände på mig att det var något som var märkligt. I alla fall. Jag fick veta att det var en deltidstjänst som hon hade fått och skulle bo hos en anhörig tills lägenhet var ordnat. Sen skulle jag självklart få komma upp och hälsa på när hon var i ordning. (Som sagt, jag har försökt få henne att hälsa på mig i två år, men icket)
Jag får idag veta att hon provjobbade och söker jobb där uppe. Jättebra. Men vad hände med jobbet hon hade fått? Nej, klart det inte var något jobb. Jag önskar att någon kunde skicka en liten blänkare till henne och förklara att det är inte bara att fly bort från problemen och tro att det ska lösa sig, utan man måste kämpa för det.


Jag vet inte varför jag orkar bry mig men någonstans inom mig så vill jag henne väl och jag bryr mig. En barndomsvän är trots allt en barndomsvän och hon var som en syster för mig. Hon var någon jag alltid trodde att jag skulle ha vid min sida, vad som än hände. Men lika barn leka bäst. Jag var inte tillräckligt fin i hennes drömvärld just då.


Jag är dock stolt över vad jag har åstadkommit såhär långt. Jag har sökt flera jobb, jag har varit på flera intervjuer. Dock hade jag flax att få ett jobb där jag jobbar idag och har varit där sen drygt två år tillbaka, vilket jag tackar för. Jag har flyttat hemifrån och byggt upp ett eget hem. Jag har lärt mig att tvätta, städa och handla mat. Ta hand om mig själv och sköta min egna ekonomi. Jag har bra och dåliga dagar, mött bra och dåliga människor. Jag har supit ner mig totalt och jag har gjort dumma saker och samtidigt varit med när mina vänner jag supit ner sig totalt men ställt upp och tagit hand om dom. Jag har medkänsla och försöker vara en så bra människa som jag kan. Jag har en helt fantastisk flickvän och en bra familj och förjävla bra vänner. Jag är givetvis inte perfekt, men ibland måste man få lyfta fram sina bra sidor för att bli påmind om att man faktiskt har gjort något bra för sig själv.


Nu har jag printat ner tillräckligt för att kunna släppa det för en stund.
Jag bryr mig inte för en sekund om hon skulle kika förbi här och läsa detta. Jag står för det och det är bara precis vad jag tycker. Det är synd att man kan låta, den som så många kallar, den bästa tiden i livet springa ifrån än men jag hoppas hon hittar dit hon vill och att hon får en bra framtid.