Egentligen gillar jag inte tisdagar, men idag gör jag det. För gissa vem som är ledig imorgon. Exakt! Jag ska ligga i sängen hela dagen och endast gå upp när toaletten kallar eller magen kurrar. Eller så ska jag tvätta, städa, träna äta massa mat och dricka massa vatten och sen spela match. Jag tror det kommer bli en mycket fin onsdag.
Jag ska däremot inte uttala mig om hur vida matchen kommer gå för de andra gångerna jag har skrivit vem som står som segrare efter slutsignalen så har jag haft fel. Så jag tänker inte skriva det. Punkt.


Jag gillar mitt jobb när jag vet att om en och en halv timma så är det hela 39 timmar kvar tills jag ska stiga innanför väggarna igen, inte som annars då det är 15 timmar man är ute i friheten.
Jag är trött på tjat, fjäsk och mail. Jag är trött på alla dessa småmöten som i slutändan inte kommer ge mig mer än sparken då min tvååriga anställning snart är slut. Men det är då jag ska börja plugga. Ja men visst, plugga. Fråga mig bara inte vad, för jag har inte en susning. Jag vet bara att jag ska plugga.


Nej nu är det bara en timma och en kvart kvar. Sen ska jag ta min kärlek i handen och vi ska åka spårvagn och se sådär kära ut som alla fjortistjejer på gymmet som går och håller handen med deras feta pojkvänner, fastän vi är snyggare. Och det är jag som har bestämt att vi ska se så kära ut och hon får bara gilla läget.

Ikväll ska jag även se till att det blir en Malin-kväll. Trots detta så ser jag redan nu framför mig hur jag sitter och masserar hennes fötter för att hon gillar det och jag har en sjukdom som innebär att jag måste ta på det jag tycker om. Tur att jag fick ett par handbojor av Jonna Salo. Kanske ska börja använda dom..

Det är helt okej att bli väckt 04:47 av orden "får jag ligga i din famn?". Att sedan få somna om och vakna en timma senare och inte får ligga kvar bredvid är lite segt, men att sedan få smyga in i sovrummet igen och väcka den finaste som finns är obeskrivligt. Det går inte att förklara känslan inom mig när hon vaknar till liv och hon kollar på mig med sina nyvakna ögon som knappt öppnas som bara hon kan. Det är kärlek och hon är min kärlek dessutom.

Vänta, vänta, vänta.. jag hänger inte med alls nu. Jag tänker dela med mig av en historia för jag måste skriva av mig det.

Jag har en barndomsvän som jag har slutat umgås med då personen i fråga jämt får förhinder. Det brukar mest innebära sjuk eller upptagen för hon har så mycket att göra. Det är en sorglig historia, men det hela började när vi böjrade gymnasiet, på var sitt håll. Det är klart att det inte finns lika mycket tid att umgås som man gjorde tidigare, men när väl möjligheter finns så vill man ju ta vara på dom, eller det trodde i alla fall jag..

Men det är klart, när man börjar på en "fin" skola och får "fina" nya kompisar så duger man inte längre. Jag försökte men då jag inte var någon märkesbög när jag var yngre så fick man inte ens höra ett hej från hennes vänner, utan det man fick var blicken. Den där blicken som granskade en uppifrån och ner och man vet sedan vad som tänker. Helt enkelt, hade man inte svindyra kläder på sig med fina märken, då fick man inte vara deras vän. Problemet var bara att hennes vänner trodde att de var fina då de fick sitt studiebidrag, åkte till lager157 med mammas skruttiga, rostiga Mazda och köpte märkeskläderna på rean. Det innebär ungefär 75% billigare än i butikerna. Men det var ju trots allt ett märke och det var ju huvudsaken.

Jag insåg tids nog att hon inte hade den tiden för mig så jag struntade mer eller mindre i det och klarade mig fint på egen hand. Jag reste mig medans hon föll. Och då menar jag föll totalt.

Jag minns så väl när vi gick i grundskolan. Hon sa att hon helst inte ville börja gymnasiet då hon kände sig redo för att börja jobba direkt, då hon var en jobb-tjej. (Jag kommer ihåg det bokstavligen.) Men hon skulle ändå gå på gymnasiet för att sedan direkt efter studenten börja jobba och flytta till stan. Det lät så bra. Det var mycket snack men dock väldigt liten verkstad.
Det tog henne två år att få en timanställning.. Under dessa två år hann hon gå ner sig till underlandet. Så fancy på utsidan, men jag vet att hon var förstörd på insidan..men hon sa inget. Inte ens till mig. Man bestämde att man skulle ses, men när dagen väl var kommen så var hon sjuk. Och var hon inte sjuk, då hade hon massa att göra. Jag frågade mig ständigt samma fråga; Vad?

Jag däremot hade jobb när jag gick ut gymnasiet, jag flyttade och jag tjänar mina egna pengar.
Jag har försökt att få henne att hälsa på mig under två års tid, men samma sak hela tiden. Mycket att göra, eller sjuk.

Men som sagt, hon fick tillslut en timanställning. Efter en vecka så får hon frågan om hon ska jobba så många timmar hon kan för att få pengar och jobb, vilket de flesta som bor hemma och vill ta sig vidare i livet hade svarat ja på, men hon var i en klass för sig. Istället väljer hon svaret; Nej, inte alla timmar för jag vill inte bli utarbetad.
HALLÅ?! Jag behöver nog inte säga att hon inte blev så långvarig på det jobbet..

Men fint folk ska leva fint, och framför allt så ska det låta fint. Så hon bestämde sig för att flytta utomlands och jobba i minst ett år. Jag gav det två månader. Efter en månad var hon hemma.

Hon har nu kommunicerat ut att hon ska flytta till våran huvudstad och att hon hade fått jobb där. Kul tänkte jag och frågade då henne hur det låg till. Jag kände på mig att det var något som var märkligt. I alla fall. Jag fick veta att det var en deltidstjänst som hon hade fått och skulle bo hos en anhörig tills lägenhet var ordnat. Sen skulle jag självklart få komma upp och hälsa på när hon var i ordning. (Som sagt, jag har försökt få henne att hälsa på mig i två år, men icket)
Jag får idag veta att hon provjobbade och söker jobb där uppe. Jättebra. Men vad hände med jobbet hon hade fått? Nej, klart det inte var något jobb. Jag önskar att någon kunde skicka en liten blänkare till henne och förklara att det är inte bara att fly bort från problemen och tro att det ska lösa sig, utan man måste kämpa för det.


Jag vet inte varför jag orkar bry mig men någonstans inom mig så vill jag henne väl och jag bryr mig. En barndomsvän är trots allt en barndomsvän och hon var som en syster för mig. Hon var någon jag alltid trodde att jag skulle ha vid min sida, vad som än hände. Men lika barn leka bäst. Jag var inte tillräckligt fin i hennes drömvärld just då.


Jag är dock stolt över vad jag har åstadkommit såhär långt. Jag har sökt flera jobb, jag har varit på flera intervjuer. Dock hade jag flax att få ett jobb där jag jobbar idag och har varit där sen drygt två år tillbaka, vilket jag tackar för. Jag har flyttat hemifrån och byggt upp ett eget hem. Jag har lärt mig att tvätta, städa och handla mat. Ta hand om mig själv och sköta min egna ekonomi. Jag har bra och dåliga dagar, mött bra och dåliga människor. Jag har supit ner mig totalt och jag har gjort dumma saker och samtidigt varit med när mina vänner jag supit ner sig totalt men ställt upp och tagit hand om dom. Jag har medkänsla och försöker vara en så bra människa som jag kan. Jag har en helt fantastisk flickvän och en bra familj och förjävla bra vänner. Jag är givetvis inte perfekt, men ibland måste man få lyfta fram sina bra sidor för att bli påmind om att man faktiskt har gjort något bra för sig själv.


Nu har jag printat ner tillräckligt för att kunna släppa det för en stund.
Jag bryr mig inte för en sekund om hon skulle kika förbi här och läsa detta. Jag står för det och det är bara precis vad jag tycker. Det är synd att man kan låta, den som så många kallar, den bästa tiden i livet springa ifrån än men jag hoppas hon hittar dit hon vill och att hon får en bra framtid.

Och så kom vi till det här med tjocka människor igen. Ja, hör nu.
Imorse så klev jag så fint på vagnen och fick till och med sitta ned på ett eget säte, det var inte illa. Visserligen bara en hållplats, men ändå.
Jag åker tre hållplatser på morgonen och hållplatsen innan jag ska gå av så brukar vagnen vara ganska så full. Idag var den inte lika full som vanligt. Vagnen stannar till vid svingeln och jag går mot dörren och jag får mer eller mindre en större chock! Utanför vagnen vid dörren så möter min blick en flock med feta kossor. Dörren öppnas och jag står helt still, ungefär likt en staty. Och vet ni varför? Jo, för att dörren är blockerad. Av fetton!
Den fetaste av dom alla står mitt framför mig och hon är sådär tjock så när hon försöker sina armar hänga längs sidorna så spretar de rakt ut ifrån kroppen, likt ett tält. Damen flyttar sig inte och tro fan det. Hon kunde säkert inte heller. En nanosekund efter att jag hamnade i chocktillstånd så väller kossorna in i vagenen och jag kommer inte ut. För när det äntligen finns lite plats för deras feta arslen så är det ända dom tänker på sig själva och att dom ska hinna först och få den där platsen som är ledig...sen tänker dom säkert på mat samtidigt också.

Jag kom ut tillslut men för en skund trodde jag att jag skulle kvävas mellan deras feta bilringsmagar och få syrebrist för att man råkade hamna under en armhåla. Me jag klarade mig utan några fysiska skador och förhoppningsvis utan psykiska också.


Annars går det piss att jobba om jag ska vara ärlig. Det går fruktansvärt långsamt. Jag hade till och med lyckats glömma vad jag hade med mig för matlåda idag och vart jag ställde den och då jag inte ens visste vad jag hade med mig för mat så tog det en evighet att leta igenom kylarna och gissa på vad som kunde vara mitt. Jag hittade i alla fall en låda tillslut som såg ut att innehålla god mat, så jag tog den och gick.
Nu har jag köpt redbull och snus och jag känner mig nästan som min kära flickvän. Jag förstår vad hon menar när hon säger att hon behöver ha redbull och snus. Låt mig för guds skull inte bli beroende av det här bara.

Turbo kommer hem sen och jag ska ut och rasta honom. Sen har jag blivit lovad en trerätters som jag ska ladda upp med inför imorgon, för då jäklar!

Ida är den finaste flickvännen man kan ha och jag kan inte bli lyckligare än såhär när jag vet att hon bara är min.

Ibland har vi inte mycket att göra på jobbet. Då får man skratta istället!













Snart ska jag åka hem till min älskling som är sjuk och jag ska bara pyssla om henne hela kvällen för det är hon värd för hon är det bästa jag vet och lite till. Och jag ska se till att inte bli sjuk, det lovar jag.

Herre min jesus vad jag jag precis har insett att man har miljontals småmuskler i ryggen och axlarna. Det känns till och med när jag nu sitter och skriver.
Vi körde Body Combat på träningen igår med vår kära lagkapten som är utbildad instruktör och tusan så duktig. De andra hade kört några gånger tidigare men jag var helt färsk. När första låten drar igång och de första rörelserna så är det enda som snurrar i min hjärna "Malin, vad i helvete gör du här?!". Jag kände mig lite som en kalv på grönbete och det kändes som om jag var så fruktansvärt töntig som stod där ock låtsades boxas med en onsynlig figur framför mig som endast bestod utav luft. Och när Mathilda säger att vi verkligen ska ta i så brister det för mig och jag bara gapskratta. Alla andra var jätteseriösa och såg ut att dunka skiten ur sina låtsasfigurer, medans jag kände mig som världens största mes.
Efter några djupa andetag så försökte jag och tillslut började även jag leva mig in i det hela. Och när jag stod där och kollade i spegeln och dunkade skiten ur min moståndare och siktade på dens haka, jo vad händer, självklart träffar jag min egna haka. Men det var lika bra att inte låtsas om det och köra på.
Men nu idag så sammanfattar jag det träningspassat som fruktansvärt kul och jag hade gärna velat se en riktigt person som hade fått ta emot mina slag. Dock hade jag inte velat ta emot dens slag, det var därför jag inte började boxas.
Sen räcker det kanske också med en boxare i familjen. Jag gillar inte att blöda näsblod och få fläskläpp, jag tar hellre hand om och pysslar om henne!


Sen gjorde jag förövrigt världens vurpa igår påväg till träningen.
Jag ska nu fortsättningsvis koncentrera mig när jag är ute och går och inte fladdra iväg i tankarna, för då händer det. Men jag tänker inte för den händelsens skull sluta och skratta åt andra som vurpar, för det är fortfarande väldigt kul. Och jag bjöd förhoppningsvis paret inget-sexliv-kvar (som jag mötte precis när jag halka) på ett gott skratt och jag kanske fick dom att skratta ihop igen och lappa ihop deras förhållande, vem vet?! Eller så skulle dom hem och ligga..


Just nu önskar jag att jag fick gå hem, lägga mig i soffan och bara kramas. Men istället ska jag iväg och träna mina obefintliga muskler och göra nytta, sen får vi se hur mysig kväll och natten blir. En sak är i alla fall säker att inget är mysigare än att ha henne alldels precis tätt intill..

Det är okej att vara lite irriterad ibland, speciellt när det är för goda gärningar. Kanske inte när det går ut över andra och syns på mig, men jag försöker att behålla det innanför mig, men ibland sipprar det ut. Man skulle kunna dra en liknelse. Vi laddade hem ett spel till telefonen härom kvällen. Det går ut på att man ska klämma finnar och pormaskar genom att skrapa bort lite och pressa ut finnen.  Så om man touchar ytan lite och smyger sig runt om det lilla minihålet som blir till så rinner lite var ut. Ungefär så.

Men jag tror jag har bättrat mig efter lunchen åtminstonde, för då klarade jag det inte längre. Tur att jag gick till preem imorse för att förbereda mig på vad som skulle komma. Men jag försöker och jag har inte gett upp.


Ikväll ska jag träna och jag är inte sugen alls. Jag vet inte vad det är, men jag har tappat den lilla gnistan. Kan kanske bero på att jämt och ständigt är det förändringar och allt blir nytt, för varje vecka som går.
Även ifall man är hyfsat duktig och kan anpassa sig så behöver man ändå kunna få ha en trygghet och veta vart man har sin kollega och spela utan att behöva tänka så mycket. Istället får man byta träning efter träning, match efter match. Jag tror att även ifall jag vissa matcher presterar det jag vet att jag kan och känner mig nöjd, så är jag bergsäker på att jag hade känt så efter många fler matcher om jag hade fått ha fasta medspelare och inte behöva bara rädd inför varje sutiatuion pga att jag inte känner någon tillit till den andra.
Jag vet att det kommer lite sent men jag ska framföra det. Men bättre sent än aldrig heter det ju.


Vi har i alla fall match på söndag och jag har ställt in mitt sikte och jag ska göra vad som krävs och jag vet att resten av laget känner så med. Warberg kan gott få åka hem med hakan nere i backen. ...

På någon knepigt vänster så har de senaste mornarna varit jäkligt tuffa och sega och jag har varit allt annat än pigg. Jag är en dålig flickvän som inte orkar gå upp utan istället ligger kvar och somnar om på några sekunder och vaknar upp till en framdukad frukost. Det är skärpning på fröken Pettersson från och med nu!

Nu är det bara en timma kvar att jobba då jag fick för mig att jobba sent idag istället. Men det funkar, speciellt när timmarna bara flyger iväg och man får uträttat det man ska och jag har även idag valt att jobba lite snack och mycket verkstad än mycket snack och liten verkstad. Jag önskar bara att jag gjorde såhär oftare för gud så mycket skönare allt känns när man får dela med sig utav en irritation som har legat och pyrt och istället får bolla det och få tips och råd. Jag hoppas att det kommer att lösa sig på ett bra sätt, annars kommer det bli problem.

Jag har även insett att det skadar inte att sitta själv och jobba, för då går det undan och det så fruktansvärt mycket bättre när man bara kan sitta själv och fokusera. Jag borde helt klart stänga in mig i en bubbla dagtid.
Men istället får man sitta och lyssna på annat. Fast det är alltid kul med nya samtalsämnen som omväxling..