Idag är jag bajs-mongo-trött. Fast jag har ändå försökt att intala mig själv att jag inte är det, men nu känns det faktiskt. Kanske kan bero på att jag har sovit ungefär tre timmar inatt. Varför låter jag vara osagt.

Det är fantastiskt svårt att hitta en lägenhet, svårare än vad vi trodde. Dock fick vi erbjudande om en idag, men uthyrning tre månader, med chans till förlägning. Men det berodde på om killen skulle få fast jobb eller inte efter en provanställning på tre månader. Ibland ska man kanske chansa, men magkänslan var inte med mig idag. Tyvärr. Vi löser det ändå. Men om det är någon där ute som vet något så säg till....


Idag är det förövrogt som en oas på jobbet. Jag vet, jag klagar. Men hur hade det varit med normaltemperatur? Men man kan inte alltid få som man vill, det har jag lärt mig nu.
Snart ska jag i alla fall ut i kylan, hem och sova en sväng innan träningen och sen SOVA. Med den bästa någonsin bredvid mig!

Ett halvår - 4368 timmar. Ja, varenda liten sekund har hon varit min och mer blir det.
Då morgon är lika med mysfaktor hög så hade jag bestämt mig för att vara lite mer mysigare just imorse. Förstå min panik när jag hade planerat precis vilken tid jag skulle gå upp och vad jag skulle göra för att smyga så gått det gick, när jag vaknar till och får för mig att jag har sovit en halvtimma för mycket. Genast flög tankarna genom huvudet att det är blir inte alls en bra morgon och vi måste stressa, och vi blir bittra. KUL. Snabbt som satan hoppade jag ur sägen och insåg att klockan var 04,45. Kan säga att jag sov mycket gott en timma till efter det.

Jag gillar inte att köpa saker för att visa kärlek, och ännu mindre att få, men samtidigt älskar jag när jag inser att hon faktiskt blir glad och uppskattade min lilla gest. Man får göra så ibland. Idag var jag bara tvungen.



Fredag och ikväll ska vi hem till Sofia och äta mat, dricka vin och kolla på film. Det ska faktiskt bli hur mysigt som helst. Och imorgon tänkte jag sova ut och jag hoppas att hon känner likadant och inte får för sig att vakna utav sig själv klockan sex. Fast det är ganska mysigt det också, sålänge man får ligga kvar i sängen bara.

Imorgon gör även Josse en spontantripp hem ifrån Halmstad och då blir det att och umgås med henne och resterande.
Det är märkligt det där, med sådana personer som man känner är ens vänner. Josse är en såndär. En riktigt vän, sedan 10 år tillbaka. Trots att vi knappt hörts av sedan hon flyttade ner, så var det som om allt var precis samma som när hon bodde hemma, när vi träffades senast. Och då hade vi inte setts på ja, två år kanske. 
Det är skönt att ha sådana vänner. Att veta att vad som än händer, så finns det ett band imellan som knyter ihop allt och ingenting är nytt eller förvånande, utan allt är bara precis som vanligt. Precis så är det med henne.
Alltså, det är sån jäkla konstig känsla så jag vet i fan hur jag ska beskriva den. Det är bara en väldigt fin känsla. Vi kan kalla den vänskap.


Nej, nu ska jag göra nytta.

Helgen är över och den kunde inte avslutats bättre än att Ida vann sin match. Och jäklar vad hon vann den. Kan inte säga mer än att jag är väldigt stolt!
Jag och mamma befann oss på plats och efter en sex stycken diplom-matcher och små, söta, 10-åriga pojkar som boxats med ett konstant leende på läpparna matchen igenom så började jag och mamma få koll på de flesta reglerna. Hon satt till och med och kommenterade vad dom gjorde för fel där ett tag, men då fick jag säga till henne att tänka tyst istället för högt.
Jag kan ju inte påstå att jag kan så mycket om boxning, men efter att Idas match var slut så kollade jag på mamma och hon hade samma känsla som mig, att Ida faktiskt hade vunnit, och några sekunder senare så fick vi det bekräftat. 3-0 och ett litet glädjeskutt av Ida. Det är då man blir alldeles varm i hjärtat och stolt som få.

Kvällen spenderades i soffan och med godis som vi var värda. Eller ja, Ida var värd det. Men jag sympatiåt, det får man. Och jag pysslade om hennes fötter som bara jag kan. Det är kärlek det.

Ikväll ska jag få träna innebandy och se vad framtiden har att säga, först och främst hur mycket jag ska få träffa mitt lag under de närmsta veckorna.
Fint lag det där, men med vissa undantag. I lördags hade vi även avslutningsfest och jag kammade hem priset som årets nyförvärv efter att varje spelare hade fått rösta. Det kändes fantastiskt bra det. Så nu pryder det priset vårat hem. Ja, jag har flyttat in där nu, utan att hon vet om det.

Fem minuter kvar till lunch och jag har intalat mig själv att nu vänder dagen.
Hittils har den varit piss, förutom lite små ljusglimtar här och där när hon tittar förbi. Efter lunch kan den bara bli bättre...eller?

Jag längtar tills vi får gå hem. Eller nej, jag längtar tills klockan är 19,30 och vi ligger i soffan och kollar på "Halv åtta hos mig" och myser. Just nu är det tanken på den stunden som gör att jag överlever den här dagen. Och för att jag är superkär.

Vi fick spendera eftermiddagen lite i solen igår i alla fall.
Det är skönt att få kunna gå hem några timmar tidigare med full betalning. Inget mig emot.
Efter en sväng till stan så landade vi hemma på Storkgatan, där jag mer och mer känner att jag har flyttat in, och vi kollade på "Till det som är vackert". Jag väljer att inte kommentera den filmen alls så har jag inte sagt något.

När el amor hade fått skjuts till träningen (ja, allt för henne) så kände jag mig som en soffpotatis och slapp som tusan. Men istället för att sätta mig i soffan som mitt huvud ville så ville kroppen någonting helt annat. Jag tog därför, lite sådär spontant, en löprunda på 45min, vilket var den första ute för i år och jag var ganska så stolt över mig själv när det var gjort. Det är vid dom tillfällerna jag ägnar lite extra tid åt mig själv och byter några ord med min spegelbild.

Imorse fick jag strosa runt alldeles själv mellan köket och toan för att inte väcka min skatt.
Det är då, när det är tyst och mörkt och endast kaffebryggaren hörs och man känner kaffedoften, som jag undrar vad jag har gjort för att förtjäna detta jag har nu. Att få vara hennes och att hon är min. Det är helt..ja, jag vet inte. Det finns inte ord för det. Hon är verkligen den jag vill bygga upp min framtid med och spendera mitt liv med. Jag tvekar inte en sekund på att vi kommer få det hur bra som helst. Jag vet vad jag vill och jag tänker aldrig släppa henne. Hon gör mig till den lyckligaste Malin jag någonsin sett och jag kan inte sätta ord på mina känslor för henne. Dom är bara helt fantastiskt starka och underbara. Hon är mitt allt.

Jag sa ju det, jag sa att vi skulle fixa det.
Sån lättnad att veta att även nästa säsong blir i ettan och med ett helt fantastiskt bra lag! Det känns bra, mycket bra.
Den här veckan är vi även träningslediga, det är rena rama lyxen. Var skönt igår, idag känns det okej men är rädd för att jag imorgon kommer få lite spritt i kroppen. Även ifall vi ska ut och springa så kommer det ändå vara klubban jag kommer sakna. Normalt sätt brukar man vara less på det efter en säsong, men nej, inte nu inte.

På söndag är det dax för Ida att gå sin första match i seniorsammanhang. Därför är jag hennes slav denna veckan och låter hon få precis allt hon vill ha och pekar på, så hon inte behöver tänka på så mycket annat än matchen. Man skulle kunna säga att hon har en snäll flickvän! Och vet ni hur hon tackar mig? Jo, genom att trycka på knappen "Kaffe - kanna" iställer för "Kaffe - kopp" på kaffemaskinen, vilket resluterar i kaffe över hela golvet i restaurangen och en bränd handflata. Eller så var det hämnd för att hon drack min cola som jag hade hällt salt i. Jag vet inte.. men det gjorde i alla fall ingenting. Det var faktiskt väldigt, väldigt roligt ändå.

Idag hoppas vi på att få gå hem lite tidigare så vi kan få gå ut i solen, åka till feskekörkan och leta horor, dricka kaffe och mysa i solen. Det hade jag gillat en dag som den här. Kanske inte hororna, men resten.

Ibland är det inte lätt när det är svårt. Vissa saker behöver få komma fram, även ifall det gör ont att få höra det.
Jag hade bara önskat på ett annat trappsteg i F-trappan, förståelse istället för försvar.

Imorse gjorde jag repris på gårdagens morgon. Men när klockan började närma sig sju så ville jag hellre lägga mig i sängen, stänga av plattången och försova mig. Tur att man har en flickvän som, trots att hon är dödssjuk, talar vett i mig. Snällt klev jag ur sängen och nu sitter jag här. Om sju timmar får jag gå hem och gud vad jag ska gå hem.

Igår på träningen fick vi göra Smoothie, eller som Klas skrev det, Smoothy.
Banan är inte min favoritfrukt och tur då att smoothien var baserad på banan. Den gick ner i alla fall efter ett jäkla mäck med att få mixern att börja blanda. Kanske kan bero på att mjölken var enda upp till kanten och att Classe inte hade satt dit bägaren riktigt rätt. Det löste sig i alla fall och jag var den som fick offra mig att och hålla tryck på locket. Extra smoothie till mig då ingen ville slicka mina handflator.

Jag har även bytt plats på jobbet. Det är skönt med lite miljöombyte ibland. Nu ser jag ner på våningarna under mig och den lilla bäcken som rinner utanför jobbets väggar. Där ska jag bada i sommar.
Dock så ser jag inte längre bort mot liseberg och byggnationen av Atmosfear. Jag får helt enkelt försöka ha koll ändå.


Till sist måste jag bara nämna att vi igår hade besök av Canal+. Det var en spinkig, lång stockholmare som informerade och uppdaterade oss lite. Han var helt okej till en början, trots sin dialekt och kavaj, men sedan kläcker han ur sig en mening som innehöll 24-7... förlåt, men jag klarar inte av det. Inte alls. Speciellt inte när man ska visa sig vara proffsig. Jaja, det var bara det.



Min ängel, jag kommer snart hem!